Jag vet att jag tänkt det så många gånger men denna gång går det verkligen inte att lösa de problem jag står inför. En läkare som skulle ha behandlat mig för ett benbrott gjorde precis tvärtom, misshandlat mig istället med en skruv som han satte så fel. Och efter det har problemen bara blivit värre. Och jag har nu kommit till vägens ände. Jag har ett sår efter min sista operation men det skiter jag i nu. Jag har även infektion i såret. Men jag vägra nu efter flera försök att låta det läka. Jag kommer att dö under sommaren och det vill jag göra med ett oläkt sår. Hade planerna fungerat som jag hade hoppats på hade jag inte överlevt lördagen. Men som man ser sket det sig med kraftigt illamående och att jag spydde som en gris hela lördagen hemma. Nu måste jag fatta nytt mod att göra om allt på något annat sätt. Mitt sår kommer aldrig att läka i och med att jag behöver sjukvård för det men i lördagskväll bröt jag kontakten med den enda som nu får ta i mig efter allt som läkare och sköterskor gjort mot mig. Så ja. Att jag ens överlevt denna infektion är ett under då den i maj var så illa att det var ett under att jag inte fick blodförgiftning, synd att jag inte fick det. Då hade jag sluppit att ta steget till döden själv. Att jag inte sökte vård när infektionen var som värst beroende på att hon som fick ta i mig var sjuk under en längre tid. Men under den tiden tog kroppen hand om det mesta. Men benet var i riktigt dåligt skick när det var som värst. Har aldrig tidigare varit med om ett så svullet ben. Det är sånt man googlar fran på nätet som händer alla andra men inte än själv typ. 

Men eftersom mitt självmord misslyckades i lördags så vill jag testa en ny sak. Något jag trodde var passerat för flera år sen. Jag har officiellt vägt 43 kg till mina 168 men inofficiellt 42. Kan jag komma under det innan det är dags att dö? Jag vet inte. Jag har ingen våg längre men ska köpa en. Så jag vet inte alls vad jag väger. För lite för det lic jag hade tidigare och för mycket för mitt nya liv.

Det var länge sen nu som jag skrev något här. Har liksom inte behövt det då livet rullat på. Men nu är livet hemskt, eller till och med mer än hemskt igen. Det har varit det en period men inte tänkt på bloggen då jag verkligen försökt lösa problemen men det går inte. Jag har lyckats ta mig igenom mycket men det här vill inte lösa sig och det betyder att jag få komma att förlora det jag älskar mest av allt. Livet är över. Döden nästa eller ett liv igen med sjukdom. Vet inte vilket som är värst, ett liv med sjukdom kanske. Om jag bara orkade ta mig till stan så jag kunde handla och göra slut på detta livet. Jag orkar inte med att förlora det jag lever för. 

Uhh En grymt tung eftermiddag efter att redan känt saknaden av den person som betyder mest för mig. Och inte blev det bättre efter att sett brev på en kallelse till sjukvården. Jag fixar inte det besöket utan en person.

Så det har slutat med att jag istället för rakblad använder mig av gummisnodd ( det rådet fick en kompis till mig från psyk, tycker och tänk vad man vill om det men psyk borde väl ändå inte uppmana att man byter ett självskadebeteende mot ett annat men ja ) och visst ger det smärta och ångest lindring och även märken i sig utan att lämna ärr.

Det är nu några veckor sen som min handläggare ringde och frågade om jag visste om en sak ( något jag redan hade räknat ut ) och det var att min " kontaktperson " blivit sjukskriven med en underton att jag inte kommer att få tillbaka henne igen. Det var från början sagt att jag skulle avsluta det hela när jag kände mig redo men som vanligt sviker soc så fort de får chansen. Jag har inte pratat med henne efter detta samtal trots att hon ringt en gång efter det ( orkade inte svara, dessutom ringde hon vid fel tillfälle så kunde inte svara ).

Jag saknar verkligen denna person och vän så otroligt mycket. Att hon behöver vara hemma en tid- javisst men att avsluta det- nej det köper jag inte! Men jag lär mig för varje gång att det INTE går att lita på soc ( trodde den nya handläggaren var annorlunda, men ack vad del jag hade ). Att jag inte börjat med rakbladen igen är ett under, men samtidigt vet jag inte hur länge jag orkar stå emot. Jag behöver få tillbaka denna person när hon är tillbaka i arbetet. Men som det ser ut idag kommer jag inte att få det. Något som gör fruktansvärt ont. ???

Länge sen jag behövde skriva något. Men nu är allt över. Sekretessen på huset har brutits och det har gett konsekvenser för min del. Och utifrån det ser jag nu ingen annan lösning än att sluta med allt som har med träning att göra ( inklusive som ledare i föreningen ). Sen vill jag bara börja om på nytt och det leder till att jag isåfall får säga upp stugan jag hyr och flytta ( trots jag trivs så bra ). ?

Häromdagen såg jag en sak. Jag har fått en felaktig diagnos och den kommer göra det svårare att få ta körkort i framtiden. Får jag ta körkort behöver jag in med läkarintyg en gång om året som inte kommer att bli billigt. Tack psyk för att ni sätter diagnoser till höger och vänster utan att ta tag i det verkliga problemet. Ni ska verkligen förstöra för folk. Och för den framtid jag vill ha kommer jag att vara beroende av ett körkort.

Så jag behöver avdiagnotiseras men hur faan gör man sånt?

Har ett vanligt uppföljningsmöte under dagen, inget märkvärdigt
Men sak som jag inte tycker om är att folk tar för lätt på att jag övermedicinerar med theralen som att det är okej men blir grymt oroliga när jag skär mig. Båda grejerna är långt ifrån bra egentligen. Och sår på armarna syns om det är något som går fel ( ex infektioner m.m ) men vad som händer med de inre orgonen kan synas om flera år eller när det är försent. Så jag tycker nog att folk borde ta överdoser mer på allvar än om man skär sig just för att man inte vet hur kroppen kommer att reagera denna gången.

Nu börjar jag inse mer och mer att jag kanske inte får mitt slutbetyg. Jag har missat att lämna in en enda uppgift till som dessutom varit färdig men som aldrig kom in pga allt som hänt. Nu är portalen låst och kursen avbruten. Kan bara hoppas att en enda person kan hjälpa mig på måndag. Hon är mitt sista hopp. Jag kan skriva ihop något halv taskigt för hand om jag måste. Det gör jag på en kaffekvart om det skulle vara så. Bara jag får en enda chans till. Jag begär inte om förlängning utan enbart att portalen ska låsas upp. Kursen är ännu inte avslutad. Så jag vill hoppas att det går att lösa.

Jag har verkligen inte haft skolan på min sida sen jag försökte komma tillbaka efter 1,5 månad. Men jag får kontakta huset på måndag och hoppas att en person där kan ringa i mitt ställe och prata med någon studievägledare så att detta går att lösa.